▲

faller.

 

 

faller.

och jag har ingen bra dag. bra vecka. bra månad. och inte blir det bättre. är så hungrig/illamående att jag bara vill spy. och inte kan jag gå till köket heller. äckelfobijävel. men ikväll ska jag hem till bella och käka med tjejerna. ska bli så kul att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. mobbad tjej ja. känns lite bättre än att käka chips till middag liksom. 

 

det tär på kraferna. man orkar inte mer. det är som att varenda jävla liten muskel i hela kroppen sakta men säkert bryts ner, försvinner. och snart kan man inte stå upp, för man är så brutalt svag. det enda man vill, är att bara lägga sig ner och dö, typ. försöka få bort de ångestfyllda känslorna och allt det där andra som jag inte ens kan beskriva i ord. kaos. 

det här med att folk tror att jag inte har "växt upp" för att jag gick om ett år och fortfarande går i skolan, eller att jag är en bortskämd snorunge som får allt jag pekar på, det är fucking bullshit. du sa att jag inte hade utvecklats lika mycket som ni andra för att ni har tagit studenten och inte jag. då undrar man ju om du och alla ni andra har glömt bort att jag har bott själv i snart ett år (visst, småjobbigt ibland men jag klarar det kalasbra) och jobbar mer än vad jag går i skolan? jag blir brutalt frustrerad samtidigt som jag bara skrattar åt att ni tror att ni är såååå mycket mognare än vad jag är. alltså. HAHA orkar inte. visst, kanske inte så jävla moget att skriva ut det på en blogg, men who the fuck cares? tycker att alla kan sluta upp med sitt jävla skitsnackande om mig hit och dit istället. har hört en jävla massa saker om mig som jag inte själv visste om. trevligt. många säger att det handlar om avundsjuka men liksom, vad är grejen med att börja snacka massa trams då istället för att ba ta det piano? ni som har ett problem med mig kan ju ta det med mig och inte börja konversera med andra bitterfittor om mitt liv som ni tror att ni vet så mycket om. patetiskt skulle jag nog kalla det. eller tragiskt. har inte riktigt bestämt mig än. 

jag och min chef pratade om förhållanden idag. om t.ex. otrohet osv. typ, att om ens partner är otrogen så drar man, fuck you liksom, för det finns alltid (oftast iaf) en anledning till att man är otrogen. du går inte runt och är lyckligast i hela världen med din kärlek och är otrogen? då har något i skallen hamnat fel, trådarna har trasslat ihop sig eller dylikt. dock ska jag, egentligen, inte uttala mig om förhållanden, då jag inte har någon erfarenhet över huvudtaget (forever alone brud ja), men jag rutinerad när det gäller att bli lämnad, minsann. har aldrig haft ett förhållande men, blivit lämnad och fått ont i hjärtat ett antal gånger. vilken jävla meritlista! i alla fall, det vi (the boss and i) pratade om, fick mig att tänka till lite. alla dessa personer, som har tagit beslutet att totalt skita i mig och behandla mig som skit, borde ju ha en anledning till det? liksom det har ju, faktiskt, hänt mer än en gång. då antar man att det är mig det är fel på? så måste det ju va? vad är det jag gör/säger/känner för att hela tiden bli lämnad?

 

har fått höra att jag aldrig visar vad jag känner, att jag inte har några känslor och att det då är frustrerande, men borde inte jag, som alla andra miljarder människor i den här världen, få bli älskad för den jag är? eller förtjänar inte jag det? efter väldigt (väldigtväldigt) många sömnlösa nätter har jag dock insett att jag visst visar känslor. men inte på det sättet jag vill, eller någon annan vill, utan på ett efterblivet sätt som gör att jag istället blir helt kall. som att jag fryser till is typ. jag har aldrig lärt mig hur man gör. eller jo, jag har lärt mig hur man gör, men jag vågar inte. hur patetiskt är inte det? jag vågar inte visa mina känslor? jag kan inte blotta mig så mycket för en människa. det går verkligen inte. man kan säga att det är som att jag visar mig naken för miljoner människor och inte gillar min kropp. jag känner hur alla ba granskar mig uppifrån och ner. inspekterar, kritiserar, analyserar. spekulerar om vad jag är för person. skrattar lite. tillbaka till stone face. 

 

det folk inte begriper, är att mina känslor är för många & för stora, för att kunna visa. jag har ingen kontroll över dom. jag känner allt. jag känner det lite för mycket och lite för starkt. mina känslor är för stora för att hantera. 

sover hela dagen i hopp om att minnerna ska försvinna då, typ fade away osv. & övertalar mig själv att "jag kommer över honom" genom att göra det här och det där men vet innerst inne att det aldrig funkar ändå. han finns alltid kvar på ett eller annat sätt. syns över allt typ. även fast vi inte ens bor i samma stad. försöker gå vidare men väljer inte direkt de bästa sätten. saknar dig - har sex med random - ångrar allt. som en ond cirkel, eller en neråtgående spiral som bara går lägre och lägre. djupare och djupare. sover hela dagen och bara vill att allt ska försvinna. 

gör allt vad jag kan för att dra av mig mitt eget ansikte och rycker som bort håret. försöker överleva. kämpar. slåss mot mina egna demoner och säger till mig själv gång på gång, att det går över, det kommer inte vara såhär föralltid. så. jävla. svårt. sjunger "allting kommer bli bra" men det är knepigt att få till en bra feeling när man inte tror på det man sjunger. går inte. klarar inte av det. hjärtat slår dubbelt så fort, hela tiden, som när man får fjärilar i magen, eller ser den där personen man tycker om väldigt mycket, bara det att det här är ingen bra känsla. absolut inte. jkfgjkkjdfkjvohsodjgs. ungefår så. går ju inte att förklara på något annat sätt? går ju fan inte att förklara över huvudtaget. så jag skiter i det nu. haha, de blir inge, jag göre inte, jag vegrar. 

jag vet flera saker som jag vill få ur mig, men det går inte. vet inte hur jag ska få ner det, i ord liksom. det går bara inte. så sjukt, har flera miljarder känslor i kroppen, men vet typ inte vilken som är vilken. växlar mellan att grina som ett as till att bli kjempeglad och ba tagga livet. schizobruden här hej. i alla fall. nu ska jag och jag spela gitarr och sjunga lite. får se hur det kommer gå. orkar inte att jag är så skev haha. vill dö.

du förstod mig. jag förklarade för dig, hur det här med känslor inte är min grej. att jag alltid blivit andrahandsvalet. alltid blivit lämnad. och du förstod. och du övertygade mig, med dina ord och dina handlingar att det faktiskt gick att tycka om mig. att jag kunde få komma först för en gångs skull. att du valde mig, istället för henne.

 

du visste att jag, efterbliven som jag är, inte är kapabel till att visa känslor. visa när jag tycker om någon. säga till någon att "pick me, choose me, love me". jag kan inte. men du hjälpte mig. du hjälpte mig, och mitt skeva lilla hjärta att visa för dig, att jag gillar dig. och varje gång vi sa "hej igen" till varandra betydde det, på vårt egna lilla språk, att vi tyckte om varandra. och du sa det till mig. ofta. du skrämde mig för du kunde titta rakt in i mina ögon och säga det. utan att vika undan med blicken en endaste gång. allt gick så fucking jävla fort. jag sveptes bara med. det var otäckt, men jag kan inte säga att jag inte gillade det. jag gillade att du faktiskt ville hålla i min hand. bland folk. som att det var du och jag liksom. men jag vågade inte. jag vågade inte hålla din hand. varför måste jag vara så brutalt jävla patetisk ibland? att jag inte ens vågar hålla din hand? faktiskt visa att jag gillar dig? them retarderade feelings. antar att det är konsekvenserna man får med ett brustet hjärta som inte har läkt klart från tidigare romanser. 

 

och vi sa aldrig hejdå till varandra. för du visste att jag inte gillade det ordet. är rädd, fruktar det ordet. jag berättade om det jag varit med om för dig och du bara höll om mig. förstod hur svårt det var för mig att säga det. formulera om mina känslor till ord. ord som faktiskt finns i svenska ordlistan och inte bara "jfkjshdgkjsedf". du talade om för mig att du var annorlunda. du skulle inte välja ditt ex eller någon annan tjej framför mig. du va ingen "hej, hejdå kille". du valde mig. du va "hej, hej igen". du skulle ingenstans. det fanns inget hejdå med oss. 

 

så jag trodde inte att du, av alla människor, skulle göra något sånt här mot mig. välja henne istället för mig. när jag, för en gångs skull, kunde visa känslor. verkligen hade kämpat med att få fram dom där små, äckliga känslorna. då sa du hejdå. eller nej, du sa inte ens hejdå. du sa ingenting. allt var bara över. slut. finito. och det värsta är att 1. du gick tillbaka till ditt ex. utan att säga något. när du vet vad jag har gått igenom. 2. du gillade mig fortfarande, men tyckte att det var tryggare med henne, än med mig. 3. du fick mig att gråta. på krogen. med människor runt omkring. 4. du (och en mängd alkohol, men mest du) fick mig att ha sex med någon random, som jag inte ens ville ha sex med, som jag knappt kommer ihåg utseendet eller namnet på. och 5. ännu en gång, var det som att någon slet ut mitt hjärta, kastade det på marken, sparkade, slog och spottade på det och sen la tillbaka det. det är som att någon där uppe fortsätter håna mig. forsätter göra narr av mig. eftersom det är alltid samma anledning. alltid samma anledning till att jag blir lämnad. jag är ett andrahandsval. dom vill ha mig för stunden, men sen kommer det en tjej som dom gillar mer än mig. alltid. alltid.

 

jag kommer aldrig att få något cheesy sagoslut. och det har jag accepterat. vill inte ha det. jag bara önskar att jag någongång kan få känna riktig kärlek. liksom känna att han faktiskt vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. men jag tvivlar jävligt starkt på att det kommer hända. jag är en av dom, en av dom som bara inte får, helt enkelt.