livet
& jag måste försöka sluta romantisera allt hela jävla tiden. som att min ibland brutala smärta skulle vara någonting fint, typ vackert. det är det inte. ska jag vara helt ärlig är det åt helvete. för när jag läser igenom det jag har skrivit om oss, verkar det som att det var du och jag, att vi två var en. det var vi inte, har aldrig varit och kommer antagligen aldrig att bli. vi träffades och det var fint, mer än så var det nog inte. jag började tycka om dig på mitt egna efterblivna sätt, sen tog det slut. och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. jag vill vara med dig, men samtidigt inte vänta på att du ska make a move. vill du ens vara med mig liksom? bollen är din nu. jag klarar inte av sånt här. det får bli som det blir, men om du vill ha mig så är jag din. helt och hållet. och fyfan vad det kommer göra ont att läsa det här när jag (äntligen?) insett att du aldrig ville vara med mig. den stunden då jag öppnade mig och på nåt sätt lämnade över hela mitt hjärta till dig, för att sedan få det spottat och trampat på. väntar med hela kroppen - ångestfylld och totalnervig. VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN?! och nu har jag helt tappat tråden på vad allt det här egentligen handlade om? kan säga att det är inte så jävla behagligt och fint att få sitt hjärta krossat gång på gång, att ibland känna en våg som kommer mot en med tretusenmiljarder känslor som man ska hålla koll på, att bara må inte så bra helt enkelt.
river upp gamla sår, bränner ut mig själv.
när man har rivit ner sitt liv för många gånger, slutar man att bygga upp fasaderna igen.
och utan att ha tänkt igenom nått så slänger man sig ut igen,
med insidan på utsidan och väntar tills någon skjuter en.
och utan att ha tänkt igenom nått så slänger man sig ut igen,
med insidan på utsidan och väntar tills någon skjuter en.
har aldrig tänkt igenom någonting innan jag har gjort det,
har aldrig bromsat när jag känt att saker gått för fort.
jag sätter alltid allt på spel men vad spelar det för roll
när inget har ett värde längre, lovar aldrig mer varje gång
men jag håller aldrig någonting, kommer aldrig lita på mig själv någonsin
jag sätter alltid allt på spel men vad spelar det för roll
när inget har ett värde längre, lovar aldrig mer varje gång
men jag håller aldrig någonting, kommer aldrig lita på mig själv någonsin
för jag har svikit allt
hur har jag hamnat här?
jag har blivit allt jag hatar och hatar allt jag är.
you brought out the best of me, a part of me i'd never seen.
Kodaline – All I Want och den går rakt in i hjärtat. som en smäll på käften liksom. vafan gör jag nu?
when you said your last goodbye, i died a little bit inside.
i lay in tears in bed all night alone without you by my side.
but if you loved me, why did you leave me?
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade älskade du
jag måste sluta hoppas för det kommer aldrig att hända. varför är det så jävla svårt? tiden går så brutalt sakta och jag vet inte om jag någonsin igen kommer få se dig. jag är ju inte världens höjdare på det här med känslor och du är bara så himla fin. orkar inte ens.
den här känslan som jag har är inte min. den blev kvar, är den din?
det är tårar
snälla du förlåt mig jag glömde vem jag var. snälla sluta lyssna glöm allt jag sa. jag mår bra. du måste lämna mig i fred. jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv. jag behöver ingen hjälp så lämna mig i fred. lämna mig i fred.
jag orkar inte. jag orkar inte. jag orkar verkligen inte.
nu har du åkt. jag trodde inte att det skulle göra så ont som det faktiskt gör. att det skulle kännas så mycket. jag visste att det skulle bli så här, att du skulle åka, ändå så dör jag. vafan är det för fel?! det roliga är att du antagligen inte känner såhär alls. du sa att du skulle sakna mig, men vad vet jag, du kan lika gärna ljuga? vad ska jag göra nu? väntar jag på dig? går jag vidare? hur fan ska jag göra????
