om vi faller låt mig falla först.
väntar på det där ögonblicket då du förklarar att det inte kommer funka. jag vet att det kommer. det gör det alltid. jag kommer säga "jag vet, det är lugnt" samtidigt som jag ler, nästan skrattar. inombords kommer jag dö. vilja slita ut mina egna inälvor för att slippa smärtan jag vet du kommer orsaka. varför började jag prata med dig? du är fin. och nu åker du bort i x antal månader. vad hade hänt med oss om du stannade kvar? är vi ens ett "oss"? eller är det bara jag som tror det? typ önskar det? vad är det här och vad gör du med mig? jag ska aldrig mera fatta tycke för någon igen. asså aldrig. slutar dåligt varenda jävla gång.
leker studiemotiverad trots att jag inte har någon framtid.
sacomässan i älvsjö idag. intressant faktiskt. kändes viktigt. känner dock inte för att plugga vidare nu (vad jag vet) men hittade i alla fall olika skolor/linjer/vaddetnuheter som verkade jävligt roliga. inom musik. chockerande va? gick även på ett seminirie som handlade om volontärarbete ute i världen. fastnade för namibia, där man hjälper alla möjliga sorters djur (i afrika då alltså). hittade även skolor i santa barbara och london (båda med musikinriktning), men jag är väldigt osäker på om jag får åka utomlands med såna organisationer pga av min diagnos. sånt suger. på riktigt. får inte åka bara för att jag är som jag är. underbart.
bild från idag. mina vänner drog från mässan men jag ville verkligen höra om tech music school i london. gick runt själv i nästan en timme och satte mig sedan och lyssnade. hon som snackade var inte bra. verkligen inte. men verkar fortfarande skitkul och allt sånt där. yadayada.
så hur gör vi?
lördag, natten till söndag. vi låg i min säng och pratade om att jag skulle träffa dina föräldrar. jag sa att jag verkligen inte vågade (sån jag är) och du mobbade mig för att jag var så töntig. skrattade lite. sen frågade jag varför du tyckte att det var lite jobbigt. "för jag börjar tycka om dig" svarade du. jag log, i brist på någonting vettigt att säga. fick inte fram dom rätta orden, som vanligt. sen sa du att det blir jobbigt. att det blir problem. att det inte går. för du åker bort i tretusen år. jag visste ju det hela tiden, så varför tillät jag mig själv att känna nånting? varför tillät du mig att känna nånting? varför inledde vi ens nånting om det ändå kommer gå åt helvete? orkar inte med sånt igen. fast jag vet inte ens om det du sa är sant. om du verkligen menar det. jag tror nog inte på dig. näe. det går inte.
irriterad tjej, hejhej!!
gick in på dessies blogg. hon hade lagt upp ett klipp på en tjej som förmodligen (?) lider av schizofreni. sen skriver hon såhär; "Jag tror att hon har aspbergers, och även lider utav skitzofreni. För när man har aspbergers så är man väldigt annourlunda och det är väldigt många saker i det ,typ att man ser saker m.m". hoppas verkligen att hon skrev så bara för att provocera (hon lyckas jävligt bra då i sånna fall) och att hon verkligen inte är sådär dum i huvudet på riktigt och verkligen tror att det är så. bara för att man har asperger så betyder inte det att OOOJ nu helt plötsligt är jag annorlunda (alla är ju faktiskt lite speciella) och kan gå omkring och göra vad jag vill. kan va hur elak som helst utan att folk dömer mig, för jag har asberger. asså. nej. håll käften lilla fjortis.
tänker inte hålla på och skriva värsta uppsatsen om det här. men va fan tvungen att påpeka det. brutalt.
,
gå förbi era as. jag är i en fas av hat mot lyckliga par.
allt va så jäva sorgligt. och vi platsade i vilken film som helst.
"går runt i cirklar. går fram och tillbaka. går ut ur rummet han sitter i. går in i rummet. mår så fruktansvärt illa. känner mig överkörd. känner mig verbalt jävla våldtagen. som om nån genom ord bara letat sig in med klor i mitt bröst och slitit ut alla organ, vridit om lite, sagt att det var konstigt att träffas men på ett fint sätt, och satt in organen igen. ställer mig i vardagsrummets öppning och kollar på honom, han stannar upp i sitt ätande, kollar upp och frågar vad det är, frågar om det har hänt något. jag skakar på huvudet. skakar igen. sluter ögonen. skakar på huvudet. andas. knutna nävar."
när man inte längre är nummer ett.
när det inte längre är självklart att det är du och jag längre. det är inte våra namn som sitter ihop, utan era. jag kom lite efter där på hörnet. som tredje hjulet. lajsan på köpet osv. när era dagar är oftare, ja nästan hela tiden, och våra.. ja, har vi något sånt numera? vi har inte det va? vi sover inte hos varandra när vi har varit ute och gjort stan osäker. så var det alltid förut. nu åker ni hem med varandra istället. planerar in i minsta detalj under hela kvällen så ni får så mycket tid med varandra som möjligt. och där sitter jag, medveten om att det inte spelar någon roll vad jag känner. det är ni nu. vi, du och jag, det finns inte.
saknaden är värst.
orkar inte längre. på riktigt. nu faller jag. ensam. neråt. ensam. ensam. alltid ensam. skriker i ren panik men ingen hör. aldrig någon som hör. så där riktigt ordentligt. gör ett halvhjärtat försök att klara mig igenom dagarna. men egentligen vill jag inte ens. vill inte orka längre. det har gått för långt.
när folk tror sig veta allt om alla.
nu känner jag att jag blir lite smått irriterad på vissa människor. läste de här inläggen som storbloggarna har skrivit om att kissie har bdd (?) osv. bara för att man kanske har vissa symptom på nånting så ska alla helt plötsligt börja diagnosera en? fucking bulllshit säger jag. om man inte känner människan eller kan någonting om "sjukdomen" så ska man inte uttala sig om det. har hört folk i skolan eller på bussen osv som sitter och snackar om att de tror dom har ADHD eller asperger typ för att dom inte kan koncentrera sig på vissa saker eller inte vill träffa vissa människor. vill bara skratta. anledningen till att du inte kan koncentrera dig beror inte på ADHD/ADD utan att du kanske inte gillar ämnet du ska jobba med? blir så frustrerad på folk när dom tror sig veta allting. som när jag säger att jag har min diagnos så tror dom helt plötsligt att jag är en annan person? fick min diagnos i somras men har varit samma person hela livet. blir helt plötsligt behandlad på ett annat sätt för dom vet hur det är. i vissa fall är det bra (när det gäller exempelvis skolan) men oftast så är det ganska dåligt. antingen så ser dom mig på ett annat sätt, som att jag skulle vara dödligt sjuk (ja, nu överdrev jag lite men ändå) och hela tiden gå som på nålar när dom är i närheten av mig, eller så vill dom va samma person mot mig som mot alla andra men det blir ändå fel. särbehandling på ett negativt sätt. "du får väl bara kämpa lite mer". jag har kämpat "lite mer" hela livet så håll käften bara.
hatar att folk alltid är så dömande. säger inte att jag inte är, för det vet jag att jag är. men typ bara för att folk har hört ett rykte så tror dom att det stämmer. HAHA. så fail egentligen. ska ge ett exempel, jag och loppan va på fest hos vår kompis (av manligt kön. kom ihåg nu att det är en kompis). en kille som jag gillade väldigt mycket (vi var väl på g eller nåt, är inte så bra på sånt där) kom dit med hans kompis. efter ett tag drog jag och dom två iväg till en annan fest, inte mer med det. några veckor senare får jag höra att han vi då var hos (min kompis) antog att jag och dom åkte hem till mig och hade sex. trekant osv. att "det är ju sånt hon gör". ville bara slå till honom. du känner inte mig, vet inte vem jag är eller vad jag har gått igenom, så sluta tro att du kan allt om mig. blir förbannad.
vill egentligen hålla på och spy ut mer saker jag stör mig på, men jag har bråttom. det blev rörigt det här nu. hej.
