▲

du förstod mig. jag förklarade för dig, hur det här med känslor inte är min grej. att jag alltid blivit andrahandsvalet. alltid blivit lämnad. och du förstod. och du övertygade mig, med dina ord och dina handlingar att det faktiskt gick att tycka om mig. att jag kunde få komma först för en gångs skull. att du valde mig, istället för henne.

 

du visste att jag, efterbliven som jag är, inte är kapabel till att visa känslor. visa när jag tycker om någon. säga till någon att "pick me, choose me, love me". jag kan inte. men du hjälpte mig. du hjälpte mig, och mitt skeva lilla hjärta att visa för dig, att jag gillar dig. och varje gång vi sa "hej igen" till varandra betydde det, på vårt egna lilla språk, att vi tyckte om varandra. och du sa det till mig. ofta. du skrämde mig för du kunde titta rakt in i mina ögon och säga det. utan att vika undan med blicken en endaste gång. allt gick så fucking jävla fort. jag sveptes bara med. det var otäckt, men jag kan inte säga att jag inte gillade det. jag gillade att du faktiskt ville hålla i min hand. bland folk. som att det var du och jag liksom. men jag vågade inte. jag vågade inte hålla din hand. varför måste jag vara så brutalt jävla patetisk ibland? att jag inte ens vågar hålla din hand? faktiskt visa att jag gillar dig? them retarderade feelings. antar att det är konsekvenserna man får med ett brustet hjärta som inte har läkt klart från tidigare romanser. 

 

och vi sa aldrig hejdå till varandra. för du visste att jag inte gillade det ordet. är rädd, fruktar det ordet. jag berättade om det jag varit med om för dig och du bara höll om mig. förstod hur svårt det var för mig att säga det. formulera om mina känslor till ord. ord som faktiskt finns i svenska ordlistan och inte bara "jfkjshdgkjsedf". du talade om för mig att du var annorlunda. du skulle inte välja ditt ex eller någon annan tjej framför mig. du va ingen "hej, hejdå kille". du valde mig. du va "hej, hej igen". du skulle ingenstans. det fanns inget hejdå med oss. 

 

så jag trodde inte att du, av alla människor, skulle göra något sånt här mot mig. välja henne istället för mig. när jag, för en gångs skull, kunde visa känslor. verkligen hade kämpat med att få fram dom där små, äckliga känslorna. då sa du hejdå. eller nej, du sa inte ens hejdå. du sa ingenting. allt var bara över. slut. finito. och det värsta är att 1. du gick tillbaka till ditt ex. utan att säga något. när du vet vad jag har gått igenom. 2. du gillade mig fortfarande, men tyckte att det var tryggare med henne, än med mig. 3. du fick mig att gråta. på krogen. med människor runt omkring. 4. du (och en mängd alkohol, men mest du) fick mig att ha sex med någon random, som jag inte ens ville ha sex med, som jag knappt kommer ihåg utseendet eller namnet på. och 5. ännu en gång, var det som att någon slet ut mitt hjärta, kastade det på marken, sparkade, slog och spottade på det och sen la tillbaka det. det är som att någon där uppe fortsätter håna mig. forsätter göra narr av mig. eftersom det är alltid samma anledning. alltid samma anledning till att jag blir lämnad. jag är ett andrahandsval. dom vill ha mig för stunden, men sen kommer det en tjej som dom gillar mer än mig. alltid. alltid.

 

jag kommer aldrig att få något cheesy sagoslut. och det har jag accepterat. vill inte ha det. jag bara önskar att jag någongång kan få känna riktig kärlek. liksom känna att han faktiskt vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. men jag tvivlar jävligt starkt på att det kommer hända. jag är en av dom, en av dom som bara inte får, helt enkelt.