▲

& jag måste försöka sluta romantisera allt hela jävla tiden. som att min ibland brutala smärta skulle vara någonting fint, typ vackert. det är det inte. ska jag vara helt ärlig är det åt helvete. för när jag läser igenom det jag har skrivit om oss, verkar det som att det var du och jag, att vi två var en. det var vi inte, har aldrig varit och kommer antagligen aldrig att bli. vi träffades och det var fint, mer än så var det nog inte. jag började tycka om dig på mitt egna efterblivna sätt, sen tog det slut. och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. jag vill vara med dig, men samtidigt inte vänta på att du ska make a move. vill du ens vara med mig liksom? bollen är din nu. jag klarar inte av sånt här. det får bli som det blir, men om du vill ha mig så är jag din. helt och hållet. och fyfan vad det kommer göra ont att läsa det här när jag (äntligen?) insett att du aldrig ville vara med mig. den stunden då jag öppnade mig och på nåt sätt lämnade över hela mitt hjärta till dig, för att sedan få det spottat och trampat på. väntar med hela kroppen - ångestfylld och totalnervig. VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN?! och nu har jag helt tappat tråden på vad allt det här egentligen handlade om? kan säga att det är inte så jävla behagligt och fint att få sitt hjärta krossat gång på gång, att ibland känna en våg som kommer mot en med tretusenmiljarder känslor som man ska hålla koll på, att bara må inte så bra helt enkelt.